You say poor me, I say poor you.

för ett tag sen sa min mamma att hon var stolt över mig.
hon var stolt över att jag har slutat leva genom andra människor.
att jag ser mig själv som en människa.
Att jag ser till mitt eget bästa.

det har jag aldrig gjort innan.
jag har levt genom dig.
jag har aldrig brytt mig om mig själv, bara du mår bra.
satt andra framför mig själv hela tiden.

det tog mig arton år att inse att man inte kan leva så.
kroppen säger ifrån, på ett eller annat vis.
och jag har fått nog av det.
fått nog av att inte veta vem jag är,
fått nog av att jag mår kass.

så sedan en tid tillbaka har jag gjort just det.
levt mitt eget liv, genom mig själv.
mått bättre än vad jag gjort på väldigt lång tid.

och jag tror att det är det du reagerar på.
att jag inte finns lika mycket som förut.
du uppfattar mig känslokall.
jämför mig med hur jag var för ett tag sen.

ni kanske uppfattar mig känslokall.
jag skulle inte säga det.
jag har en jävla massa känslor som jag inte ens visste att jag hade.
bara att de läggs på mig nu.
mig.

jag tror att det är problemet.
att ni inte riktigt förstår att jag inte har levt mitt eget liv innan.
att ni inte kan ta att jag vill ha något eget.
jag är en människa.
låt mig vara det, nu när det ändå funkar.